Doften av blåvit tvål i en ljummen sommarnatt.

Vattnet i bottenviken var alldelens stilla.Kolsvart. Jag satte mig på den lilla träbänken som med många år på nacken agerat viloplats åt oräkneliga stussar.  Tog in alla läten och dofter i den fuktiga nattluften.
Den grova sanden gav ifrån sig ett krasande läte när mina nakna fötter sköt de miljoner små kornen åt sidan. Sanden hade blivit kall, fuktig.

Mina tår bröt vattenytan. Vattnet var fortfarande varmt efter en högsommardag mättad av sol och sydliga vindar.
En sjöfågels rop ekade genom natten, studsade mot den blanka vattenytan för att seda ebba ut...

Jag gick sakta utåt i vattnet, slöt ögonen och dök ner under ytan. Tror inte att det finns en mer uppfriskande handling, i sådana fall är den för mig ännu oupptäckt.

Jag simmade in mot stranden för att öppna den mintgröna tvålkoppen som tyst väntade på mig på stranden. Den mintgröna tvålkoppen som innehöll Blåvits tvål. Den doft som jag alltid kommer att förknippa med barndomens  havsbad.
Doften av blåvit tvål i en ljummen sommarnatt....