DET VAR DU OCH JA MOFFA,
DU OCH JAG…
Det är svårt att förstå att du inte finns mer
Att du inte kommer komma gåendes längst min gata,
Den gatan som en gång var din
Och knacka på dörren till mitt hus
det huset Som en gång var ditt.
Du trodde alltid på mig till hundra procent,
Och uppmuntrade mig till att tro på mig själv.
Du och jag förstod varandra
Vi läste dikter tillsammans och såg mellan raderna,
Såg att texterna hade mer än en betydelse.
Att det var upp till betraktarens öga att avgöra.
Du tyckte om att resa, och jag likaså.
Varsin bild av Rialtobron i Venedig pryder våra album
Min nytagen, din fångad av kameran för fyra decenier sedan.
Bron finns kvar, men du har gått vidare...
Men mitt hjärta är fyllt av minnen,
Minnen som alltid kommer att finnas kvar.
Minnen av sommarlov i stugan,
Minnen av dig och mommo och Niro.
Den stora snälla dobermannen,
Min barndomskamrat.
Tillsammans har vi bakat bullar och bröd,
Vi har räknat matte och pysslat om hundarna.
Du fyllde varje dag med liv och när jag släckte din skrivbordslampa för sista gången tog jag med en liten lapp med ett orspråk som var uppsatt på väggen med en liten klämma.
”Försök att fånga dagen, om framtiden vet vi ingenting”
Det var du och jag moffa,
Du och jag…
Svårt att förstå att du inte kommer baka bullar och mjukaka åt mig mer.
DU OCH JAG…
Det är svårt att förstå att du inte finns mer
Att du inte kommer komma gåendes längst min gata,
Den gatan som en gång var din
Och knacka på dörren till mitt hus
det huset Som en gång var ditt.
Du trodde alltid på mig till hundra procent,
Och uppmuntrade mig till att tro på mig själv.
Du och jag förstod varandra
Vi läste dikter tillsammans och såg mellan raderna,
Såg att texterna hade mer än en betydelse.
Att det var upp till betraktarens öga att avgöra.
Du tyckte om att resa, och jag likaså.
Varsin bild av Rialtobron i Venedig pryder våra album
Min nytagen, din fångad av kameran för fyra decenier sedan.
Bron finns kvar, men du har gått vidare...
Men mitt hjärta är fyllt av minnen,
Minnen som alltid kommer att finnas kvar.
Minnen av sommarlov i stugan,
Minnen av dig och mommo och Niro.
Den stora snälla dobermannen,
Min barndomskamrat.
Tillsammans har vi bakat bullar och bröd,
Vi har räknat matte och pysslat om hundarna.
Du fyllde varje dag med liv och när jag släckte din skrivbordslampa för sista gången tog jag med en liten lapp med ett orspråk som var uppsatt på väggen med en liten klämma.
”Försök att fånga dagen, om framtiden vet vi ingenting”
Det var du och jag moffa,
Du och jag…
Svårt att förstå att du inte kommer baka bullar och mjukaka åt mig mer.
